(14 November 1852 - 28 December 1930) was an Italian painter. Mancini was born in Rome and showed precocious ability as an artist. At the age of twelve, he was admitted to the Institute of Fine Arts in Naples, where he studied under Domenico Morelli (1823-1901), a painter of historical scenes who favored dramatic chiaroscuro and vigorous brushwork, and Filippo Palizzi (1818-1899), a landscape painter. Mancini developed quickly under their guidance, and in 1872, he exhibited two paintings at the Paris Salon. Mancini worked at the forefront of Verismo movement, an indigenous Italian response to 19th-century Realist aesthetics. His usual subjects included children of the poor, juvenile circus performers, and musicians he observed in the streets of Naples. His portrait of a young acrobat in "Saltimbanco" (1877-78) exquisitely captures the fragility of the boy whose impoverished childhood is spent entertaining pedestrian crowds. While in Paris in the 1870s, Mancini met Impressionists Edgar Degas and Édouard Manet. He became friends with John Singer Sargent, who famously pronounced him to be the greatest living painter. His mature works show a brightened palette with a striking impasto technique on canvas and a bold command of pastels on paper. In 1881, Mancini suffered a disabling mental illness. He settled in Rome in 1883 for twenty years, then moved to Frascati where he lived until 1918. During this period of Mancini's life, he was often destitute and relied on the help of friends and art buyers to survive. After the First World War, his living situation stabilized and he achieved a new level of serenity in his work. Mancini died in Rome in 1930 and buried in the Basilica Santi Bonifacio e Alessio on the Aventine Hill. His painting,The Poor Schoolboy, exhibited in the Salon of 1876, is in the Musee d'Orsay in Paris. Its realist subject matter and dark palette are typical of his early work. Paintings by Mancini also may be seen in major Italian museum collections, including Galleria Nazionale d'Arte Moderna e Contemporanea in Rome, and Museo Civico-Galleria d'Arte Moderna in Turin. The Philadelphia Art Museum holds fifteen oil paintings and three pastels by Mancini that were a gift of New York art dealer Vance N. Jordan.  Related Paintings of Antonio Mancini :. | Il Malatino | The Poor Schoolboy | The outskirts of Nice | Lo Studio | Self portrait |
Related Artists:
Fritz Beinke
(1842- 1907 ) - Painter painted The toymaker of Nuremberg in 1882
Ali of Golconda
the period of 1465-1535
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.